Puolustusministeri Jan-Erik Enestam maanpuolustusjuhlassa Vaasassa 28.1.2001

Försvarsminister Jan-Erik Enestams tal vid Österbottens försvarsgille rf:s 20-årsjubileum fest den 28.1.2001 i Vasa Finlands ställning i Europeisk försvarspolitik Suomen asema Euroopan turvallisuuspolitiikassa Ärade krigsveteraner, mina Damer och Herrar Arvoisat sotaveteraanit, hyvät Naiset ja Herrat I offentligheten har i olika repriser under den senaste tiden framhållits att vårt lands säkerhetspolitiska ställning är starkare än någonsin under självständighetstiden.

Det är i och för sig lätt att hålla med om detta påstående. Men vad ligger bakom det och hur ser framtiden ut i detta avseende?

Eftersom jag inte vill tråka ut Er med en historisk analys som går långt tillbaka i tiden nöjer jag mig med att konstatera att Finlands folk i samband med folkomröstningen om EU-medlemskap år 1995 enligt de flesta bedömare gjorde sitt val även på basis av de säkerhetspolitiska fördelar som fanns att vinna på ett medlemskap i en ekonomisk-politisk allians. På basen av folkomröstningen fattades det i många avseenden historiska beslutet om EU-medlemskap; Finland gjorde ett väl motiverat och följdriktigt vägval.

Medlemskapet i EU medförde som känt inga militära förpliktelser varken av eller gentemot Finland. Vårt lands försvar utvecklas därför fortfarande på nationell, alliansfri basis. Detta hindrar oss dock inte från att aktivt delta i utvecklandet av den europeiska krishanteringsförmågan inom ramen för EU och tillsammans med NATO. Det väletablerade samarbetet med våra nordiska grannar förstärker ytterligare vår position.

Jag har nu för avsikt att, i formen av en kort översikt, behandla de faktorer som inverkar på vårt lands säkerhetspolitiska ställning. Väl medveten om de faror som ingår i att försöka förutspå framtiden skall jag i någon mån ge mig in även på detta.

Den nuvarande regeringen har konsekvent arbetet för att föra in och hålla Finland i EU:s absoluta kärna. Den gemensamma valutan förverkligas nästa år, den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken utvecklas och det gemensamma försvaret finns på plats i form av en långsiktig målsättning, än så länge definierad som en gemensam krishanteringsförmåga.

Vi kan gissa oss till att krishanteringssamarbetet och försvarsdimensionen kommer att vidareutvecklas och skillnaden mellan NATO och EU kommer att minska, kanske till och med i det långa loppet bli obetydlig.

I detta sammanhang bör man komma ihåg att militärerna inte har monopol på krishantering. Den militära och civila krishanteringen bör verka i nära samarbete med varandra. Militära insatser används först då alla civila ansträngningar har misslyckats och uppgiften är att stabilisera området och skapa förutsättningar för ekonomisk och social återuppbyggnad, som sedan verkställs av den civila sektorn. Unionen har grundat de politiska och militära organ som behövs för att verkställa en europeisk krishantering.

Unionen har alla komponenter tillhanda för denna verksamhet; den politiska viljan bör dock finnas för att satsningar skall kunna göras.

Finland i likhet med övriga unionsmedlemmar har deklarerat sig vara beredd att delta i unionens krishanteringsverksamhet. En betydande mängd militär kapacitet har utlovats av medlemsländerna och dessutom av såväl europeiska NATO-medlemmar utanför unionen som länder som ansöker om EU-medlemskap. Många frågor är dock ännu olösta förrän unionen de facto kan ta sig an en krishanteringsoperation på egen hand.

Den viktigaste olösta frågan gäller förhållandet till NATO och de kritiska brister som ännu finns gällande europeisk militär kapacitet. Unionen har som mål uppställt att i detta avseende vara färdig år 2003. Mycket återstår ännu att göra förrän denna målsättning är uppnådd. Det är även möjligt att unionen kommer att deklarera sig operativ, i stånd att självständigt verkställa en krishanteringsoperation, endast delvis, med undantag för till sin omfattning eller art mera krävande operationer. Det finns även strävanden att redan i slutet av innevarande år deklarera att EU:s institutioner är redo för militär krishantering. Detta kan ur politisk synvinkel vara viktigt, till och med nödvändigt, men gällande EU:s militära förmåga varken kan eller får vi lura någon; antingen finns kapaciteten för en viss sorts operation eller så finns den inte.

Det finska anbudet till EU:s krishantering, c. 1500 soldater, är realistiskt och väl avvägt både till omfattning och innehåll men naturligtvis i absoluta termer relativt blygsamt. Av denna orsak är det nordiska samarbetet även på detta område av största vikt. Tillsamman med de övriga nordiska länderna kan vi bidra till EU-ledd krishantering på ett mera substantiellt och synligt sätt. Det faktum att Norge står utanför unionen och att Danmark inte deltar i EU-ledd militär krishantering omöjliggör inte samarbetet men inverkar i viss mån på hur det utformas i olika situationer. Ett samarbete mellan de nordiska länderna och Storbritannien på detta område håller även på att utformas. En närmare kontakt med ett ledande NATO-land är även ur finsk synvinkel positivt. Tanken är att en brittisk trupp skall kunna komplettera en nordisk eller tvärtom, beroende på situationen.

Militärpolitiskt är NATO i europeisk, och för den delen även global skala den viktigaste och starkaste aktören. Denna i hög grad av USA dominerade försvarsallians har fått söka sig nya uppgifter efter det att den presumtiva fienden, Warschavapakten och Sovjetunionen, fallit sönder. Krisen på Balkan kom ur NATO:s synpunkt lägligt såtillvida att alliansen i och med den fick en chans att i praktiken visa att den behövs och kanske i många fall är den enda organisationen med tillräckliga militära resurser.

Nio länder har ansökt om medlemskap i NATO. Tanken har varit att beslut om inledande av medlemsförhandlingar fattas vid NATO-toppmötet år 2002. Tillsvidare är det oklart i vilken utsträckning och i vilken tidtabell nya medlemmar kommer att antas. "Big bang" – det vill säga att medlemsförhandlingar inleds med samtliga ansökarländer samtidigt, verkar för närvarande mindre troligt. Överhuvudtaget finns det tecken som tyder på att NATO:s utvidgning kanske inte kommer att fortskrida med sådan snabbhet och i sådan omfattning som man tidigare kunnat föreställa sig. Först nästa år vet vi definitivt besked gällande utvidgningen. Ur finländskt perspektiv är naturligtvis den intressantaste frågan om och i så fall när de baltiska länderna blir medlemmar i alliansen. Man har frågat om de baltiska ländernas NATO-medlemskap tvingar oss att göra en omprövning av vår alliansfrihet. Något direkt tvång står vi inte inför i en sådan situation. Vi är inte på samma sätt bundna till de baltiska länderna i våra säkerhetspolitiska lösningar som vi i dag är till Sverige. Men man kan vända på frågeställningen och fråga sig om våra nuvarande samarbetsarrangemang med NATO i längden ger oss tillräckliga möjligheter att delta i de beslutsprocesser där frågor av vitalt intresse även för oss behandlas. Jag är inte redo att på rak arm obetingat och för all framtid svara jakande på den frågan.

Rysslands närvaro i Östersjöområdet har som känt minskat kraftigt under det senaste decenniet. Diskussionen angående Kaliningrad-områdets status i framtiden och den eventuella närvaron av kärnvapen i området har under den senaste tiden diskuterats i offentligheten. Kaliningrads existens tjänar som en ständig påminnelse om att allting var annorlunda förr.

Ryssland brottas fortfarande med stora ekonomiska och sociala problem. Ryssland är fortfarande en militär stormakt men endast inom ett område, kärnvapnen. Inte ens i detta avseende är situationen problemfri, landets resurser räcker inte till att modernisera hela arsenalen. Snarare kräver ett upprätthållande och en modernisering av de konventionella styrkorna en betydande del av de tillgängliga resurserna. En rysk målsättning förefaller vara att ytterligare minska antalet kärnspetsar. Frågan gällande USA:s missilförsvar, som president Bush har deklarerat att han stöder fullt ut, kommer att inverka på förhållandena såväl inom NATO som mellan USA och Ryssland.

I Finlands närområden kommer Murmansk-områdets relativa betydelse att öka efter beslutet att samtliga ryska kärnvapenbestyckade ubåtar i framtiden kommer att operera därifrån. De konventionella styrkorna kommer att behövas även i framtiden, förutom i Kaukasus och närliggande områden, även för att skydda Murmansk områdets baser och St. Petersburg. En omfattande reform av de väpnade styrkorna har planerats men dess genomförande är till stor del beroende av att den ekonomiska utvecklingen är fortsatt gynnsam.

Ett väl känt faktum är att Ryssland förklarat sig villigt att intensifiera samarbetet med EU. Från ekonomisk synpunkt är detta naturligtvis förståeligt och rentav naturligt men det anmärkningsvärda är att intresset verkar sträcka sig även till militär krishantering. Detta intresse kunde med fördel utnyttjas för att, som en del av strävandena att bevara och förstärka Rysslands ställning som en medlem av den europeiska "familjen", integrera Ryssland i högre grad även i europeisk militär aktivitet. Mot bakgrunden av detta hoppas vi att ryska trupper deltar i den nordiska krishanteringsövningen "Nordic Peace" i Finland år 2003.

De ryska förslag om gemensamma militära övningar som i olika sammanhang under gångna årtionden, senast av försvarsminister Gratschov i början av 1990-talet, framförts kan alltså förverkligas, visserligen med förändrade syften och i en ny säkerhetspolitisk omgivning, men trots allt; Igen en företeelse som var otänkbar för endast några år sedan.

Trots att utvecklingen i Ryssland innehåller många frågetecken kan man med fog konstatera att den politiska situationen förefaller vara relativt stabil och att till och med den ekonomiska utvecklingen verkar något ljusare i och med en fördelaktigare dollarkurs och högre världsmarknadspriser på olja och gas.

Hyvät kuulijat

Kansallisen puolustuksemme eri osatekijät, voimavarat yleensä ja esimerkiksi yleinen asevelvollisuus, ovat olleet keskustelun kohteena viime aikoina. Ainakin osasyy tähän on tälle vuodelle ajoittuva vuoden 1997 turvallisuus- ja puolustuspoliittisen selonteon tarkistuspiste. Tarkistuspisteeseen liittyvä työ aloitettiin jo viime vuoden toukokuussa ja eduskunnan käsittelyyn se viedään alkukevään aikana.

Alun perin tarkistuspisteen nimellä kulkenut hanke on paisunut hyvinkin perusteelliseksi tarkasteluksi jossa otetaan kantaa turvallisuuskäsitteeseen hyvin laajasti. Puolustushallinnon kannalta tärkeimmän osan muodostaa luonnollisesti se, jossa käsitellään sotilaallisen maanpuolustuksen kehittämistä ja sotilaallisen kriisinhallinnan asemaa.

En halua enkä voi tässä yhteydessä käsitellä selontekoon sisältyviä kehityslinjauksia. Niiden käsittelyn aika tulee myöhemmin. Haluan kuitenkin sanoa muutaman sanan yleensä puolustusvoimien kehittämistarpeista ja –mahdollisuuksista.

Puolustusmäärärahat ovat pitkähkön ajan pysyneet absoluuttisesti samalla tasolla, vuositasolla hieman alle kymmenessä miljardissa markassa. Perinteisesti puolustusmäärärahojemme osuus bruttokansantuotteesta on ollut 1.5 % luokkaa. Molemmat lukemat ovat tunnetusti sekä pohjoismaisessa, että eurooppalaisessa vertailussa vaatimattomia.

Mikäli tulevaisuudessa puolustusmäärärahojen absoluuttinen taso pysyy ennallaan, putoaa niiden osuus BKT:stä, verrattain nopeasta taloudellisesta kasvusta johtuen, muutamassa vuodessa alle yhden prosentin. Tämä olisi eittämättä väärä signaali ulkomaailmalle, joten toivon, että asiasta syntyy tarkistuspisteen käsittelyn yhteydessä keskustelua.

Vaikka ei annettaisikaan suurta painoa sille symboliarvolle joka BKT-osuuden pienentymisellä eittämättä on, meidän on muistettava, että puolustuksemme uskottavuutta ei ratkaista kansallisesti vaan ulkopuolisten tarkkailijoiden toimesta. Mikäli emme huomio teknistä kallistumista ja inflaatiota puolustusmäärärahojen tasossa ulkopuoliset tarkkailijat ottavat tämän huomioon arvioidessaan puolustuksemme uskottavuutta. Meitä verrataan, puolustusratkaisujen eroista huolimatta, Ruotsiin tässä asiassa. Voidaan kysyä onko meidän mahdollista ylläpitää uskottava sotilaallinen puolustuskyky 1/3:lla Ruotsin voimavaroista?

Ärade åhörare

Man har ofta, alldeles riktigt, hört sägas att Finlands internationella ställning idag är starkare än någonsin. Detta faktum är dock inte någon självklarhet som upprätthålls utan omsorg. Vårt internationella engagemang, vårt stöd till och aktiva deltagande i den europeiska integrationen, vårt ändamålsenliga förhållande till och samarbete med NATO samt våra goda förhållanden till länderna i vår när omgivning tjänar detta syfte. Vi har även ansvaret för att upprätthålla vårt nationella försvar på en tillräcklig nivå. Det ligger varken i Finlands eller i omgivningens intresse att trovärdigheten i vårt nationella försvar ifrågasätts.

Palaa otsikoihin