Finlands Natomedlemskap

Nato är en mellanstatlig organisation, vilket innebär att Nato inte har någon överstatlig beslutanderätt till skillnad från till exempel Europeiska unionen inom vissa sektorer. Natos högsta beslutande organ är Nordatlantiska rådet. Rådets ordförande är Natos generalsekreterare. Varje medlemsstat har en permanent företrädare på ambassadörsnivå i Natos råd. Rådet sammanträder regelbundet också på utrikes- och försvarsministernivå och vid toppmöten på stats- och regeringschefsnivå.

Nordatlantiska rådets arbete stöds och dess beslutsfattande bereds vid Natos högkvarter i Bryssel av Natos kommittéer, som är underställda Nordatlantiska rådet. Kommittéerna sammanträder under ledning av sekretariatet och i princip är alla medlemsstater företrädda i dem, liksom i Natos råd. Varje nivå och tematiska sakkomplex har en egen kommitté. 

Natos högsta militära organ är militärkommittén som bereder militära råd för Nordatlantiska rådets beslut i militära frågor. Militärkommittén sammanträder regelbundet i en konstellation av militära representanter samt tre gånger per år i en konstellation som består av befälhavarna för medlemsstaternas försvarsmakter. Natos militära struktur och all dess verksamhet iakttar medlemsstaternas politiska styrning.

Nordatlantiska rådets och kommittéernas arbete bereds av tjänsteapparaten vid Natos högkvarter. Liksom kommittéstrukturen är tjänsteapparaten indelad i en civil struktur och en militär struktur.

Natos beslutsregel är konsensus bland medlemsstaterna. Beslut om ärendet anses vara fattat när ingen av Natos medlemsstater aktivt motsätter sig beslutsfattandet. Konsensusbeslutet betonar att medlemsstaterna fattar besluten i Nato gemensamt och att alla medlemsstater förbinder sig att delta i beslutsprocessen.

Av konsensusprincipen följer att Nato agerar i samråd. Förhandlingar, det vill säga samråd, förs mellan företrädare för medlemsstaterna på olika nivåer tills samförstånd nås eller tills det konstateras att någon gemensam syn inte kan nås. Konsultationen är en kontinuerlig process inom Nato som hela tiden genomförs både i informella och formella sammanhang på olika nivåer. 

Kravet på konsensus innebär att varje medlemsstat har möjlighet att stoppa Natos beslutsprocess när det gäller viktiga nationella intressen. Varje medlemsstat deltar i beslutsfattandet på lika villkor, oavsett storlek eller politisk, militär eller ekonomisk makt. För att påverka Natos riktlinjer krävs ett aktivt deltagande i utformningen och beredningen av besluten. 

Beslut om att inleda insatser fattas också alltid i Nato enligt konsensusprincipen mellan medlemsstaterna. Alla medlemsstater är skyldiga att delta i insatser enligt artikel 5 men varje medlemsstat beslutar självständigt och i enlighet med sina nationella beslutsprocesser om arten och omfattningen av det bistånd den lämnar. Det är frivilligt att delta i krishanteringsinsatser. 

Natos system för krisrespons (NATO Crisis Response System, NCRS) är en central del av Natos förmåga att förebygga och hantera kriser. Systemet för krisrespons omfattar en strukturell modell för beslutsfattandet, det vill säga Natos krisresponsprocess (NATO Crisis Response Process, NCRP) samt olika slags på förhand förberedda strukturer, verksamhetsmodeller och verksamhetsarrangemang som kan tas i bruk vid behov. 

Syftet med systemet är att säkerställa beredskapen och stödet för övergripande beslutsfattande i krissituationer av alla slag. Det utgör samtidigt en strukturell ram för Natos planering av krisrespons och en modell som medlemsstaterna kan beakta i sitt eget beslutsfattande om krisrespons. Systemet för krisrespons förenar i visst hänseende Nordatlantiska rådets beslutsfattande och medlemsstaternas nationella beslutsfattande och stöder sig på beredningen i Natos militära och civila strukturer.

Beslutsfattandet i anslutning till Natos system för krisrespons sker genom konsensus mellan medlemsstaterna.  I centrum står de beslut som fattas av Nordatlantiska rådet och som bereds och stöds av Natos kommittéers och militära strukturers beredning och rekommendationer. För att säkerställa krisberedskapen övas verksamheten i Natos system för krisrespons regelbundet genom övningar i beslutsfattande och samråd (Crisis Management Exercise, CMX) och andra övningar.

Natos viktigaste uppgift är att upprätthålla en trovärdig försvarsförmåga mot ett angrepp på ett av alliansens medlemsländer eller mot hot om ett sådant, och enligt artikel 5 i Natos stadga tolkas ett angrepp på ett medlemsland som ett angrepp på alla. Nato har arrangemang och mekanismer för genomförandet av det kollektiva försvaret. Detta bildar en förebyggande tröskel, alltså en avskräckning för användningen av militära maktmedel och för hot om detta som riktas mot alliansen.

Natos engagemang i att förstärka det gemensamma försvaret och skrämseleffekten har framhävts sedan 2014, då Ryssland illegalt annekterade Krimhalvön. Som en del av Natos reformprocess har man bl.a. utökat närvaron i fördragsorganisationens östliga medlemsländer, utvecklat truppernas beredskap och snabbinsatsförmåga, effektiviserat beredskapsplaneringen och utökat de militära övningarna. I en mera omfattande helhet bestående av skrämseleffekt och försvar ingår utöver konventionella trupper också kärnvapen och missilförsvar. De kompletteras av cyberförsvar och rymdkapaciteter.

Det illegala anfallskrig mot Ukraina som Ryssland inledde i februari 2022 har åter fört Nato till en ny vändpunkt. Nato bedömer att säkerhetsmiljön har förändrats grundligt och långvarigt. Medlemsländernas enighet och kollektiva försvar enligt artikel 5 har accentuerats i Natos verksamhet.  Som svar på Rysslands invasion av Ukraina har Nato stärkt sin militära närvaro i alliansens östra medlemsländer och stött Ukraina.

I Nato har det fastställts att artikel 5 kan tas i bruk också vid cyber- eller andra hybridangrepp när Nordatlantiska rådet så enhälligt beslutar. Det gemensamma försvaret omfattar utöver försvar av medlemsländernas territorier också beredskap för så kallade nya hot. Allt större uppmärksamhet ägnas åt bland annat terrorism, spridning av massförstörelsevapen, hybridpåverkan, cyberattacker och störningar av energisäkerheten. Uppmärksamhet ägnas också åt framväxande säkerhetsutmaningar i det södra grannskapet.

Nato har genomfört krishantering utgående från FN:s principer och resolutioner från FN:s säkerhetsråd. Utgångspunkten är ett övergripande angreppssätt, som betonar ett nära samarbete med andra aktörer. Natos eget styrkeområde är krävande militär krishantering och utöver den förhindrar Nato kriser samt deltar i stabiliseringen och återuppbyggnaden efter sådana. 

Under tiden efter kalla kriget låg tyngdpunkten i Natos operativa verksamhet på krishanteringsinsatser utanför det egna territoriet, särskilt på Balkan och i Afghanistan. Sedan dessa så kallade stora krishanteringsinsatser minskat har Nato utvecklat förmåga att också medverka till förebyggandet av konflikter. Utbildnings- och övningsverksamheten har en centralare plats än tidigare, liksom också ett initiativ som riktas till vissa partnerländer och utvecklar Natos försvars- och säkerhetskapacitet (Defence and Related Security Capacity Building, DCB), genom vilket stabilitet och förebyggande av konflikter stöds.

Som medlem i Nato fortsätter Finland att delta i Natos krishanteringsverksamhet enligt eget övervägande. Före medlemskapet har Finland som partnerland deltagit i Natos krishanteringsinsatser på västra Balkan, i Afghanistan och i Irak. För närvarande deltar Finland i två av Natos krishanteringsinsatser. I KFOR-insatsen i Kosovo och NMI-insatsen i Irak.

I Natos strategiska 2022 års strategiska koncept fastställs säkerhetssamarbete som alliansens tredje huvuduppgift. I säkerhetssamarbetet ingår de frågor som hänför sig till Natos utvidgning, partnerskapspolitiken, samarbetet med Natos partnerländer och internationella organisationer samt alliansens roll i upprätthållandet av den internationella regelbaserade ordningen och i bemötandet av säkerhetshot orsakade av klimatförändringarna. 

Den öppna dörrens politik, som grundar sig på artikel 10 i nordatlantiska fördraget, garanterar att ett medlemskap i Nato är öppet för alla europeiska demokratier som delar alliansens värderingar och som är beredda att åta sig det ansvar som ett medlemskap medför och att med sin insats bidra till alliansens gemensamma säkerhet. Beslutet om godkännande av nya medlemmar fattas av medlemsstaterna. Nato stöder självständigheten, den territoriella integriteten och suveräniteten i de länder som strävar efter medlemskap. Nato har också som målsättning att stärka samarbetet med dessa länder. 

Nato har cirka 40 partnerländer, vars mål för Natosamarbetet är mycket varierande. Involvering av partnerländerna i Natos processer och möten sker alltid från fall till fall och kräver konsensus av Natos medlemsstater. Den politiska dialogen och det praktiska samarbetet med partnerna anses främja hela alliansens säkerhet. Nato strävar efter att stärka sina förbindelser med alla partner som delar alliansens gemensamma värderingar samt intresse för att upprätthålla ett regelbaserat internationellt system.

Resiliensen har fått en central roll i Nato när det gäller att svara på utmaningarna i den föränderliga säkerhetsmiljön. Den centrala betydelsen av samhällenas resiliens samt kopplingen mellan resiliens och alla tre huvuduppgifter lyfts fram i det strategiska konceptet. Resiliensen ses som en central del av avskräckningen och försvaret. Natos förmåga att genomföra och planera insatser för det gemensamma försvaret förutsätter betydande stöd av de civila myndigheterna och den privata sektorn. 

I enlighet med artikel 3 i nordatlantiska fördraget ansvarar Natos medlemmar för att stärka den civila beredskapen, som avser icke-militära beredskaps- och förberedelseåtgärder, och den nationella resiliensen, men Nato ställer upp gemensamma mål för medlemsstaterna, följer upp hur de uppnås och stöder medlemsstaterna i uppnåendet av målen. Tyngdpunkten i Natos beredskapsarbete har övergått till att stärka resiliensen hos Natos medlemsstater. I Nato omfattar den civila beredskapen tre kärnfunktioner, det vill säga tryggande av funktioner med koppling till statsledningens förmåga att fatta beslut, tryggande av samhällets vitala funktioner och stöd för det militära försvaret.

Den starkaste rätten och skyldigheten enligt Nordatlantiska fördraget, även känt som Washingtonfördraget, är det gemensamma försvaret enligt artikel 5. I artikeln sammanfattas hela idén om Natos existens – ett angrepp på ett medlemsland är ett angrepp på alla. I den kulminerar också den största effekten som finländskt Natomedlemskap för med sig: Finland är en del av Natos gemensamma försvar och avskräckande effekt och omfattas av Natos säkerhetsgarantier.

Som medlem av Nato är det finska försvarets avskräckande effekt, alltså förebyggande verkan, betydligt större eftersom hela alliansens militära styrka står bakom den, i sista hand Förenta staternas kärnvapen. Om militära maktmedel emellertid riktades mot Finland, skulle Finland som en del av alliansen försvara sig i enlighet med de arrangemang som förberetts och övats på förhand. Natos förmåga till kollektivt försvar grundar sig på en gemensam försvarsplaneringsprocess, operativa planer, en integrerad militär befälsstruktur och gemensamma övningar. 

Nato har fastställt att artikel 5 kan införas också vid cyber- eller andra hybridattacker när Nordatlantiska rådet så enhälligt beslutar.

Finlands, liksom alla andra medlemsländers, skyldighet är då att delta i uppgifterna enligt artikel 5 och att stödja den eller de allierade som har utsatts för ett angrepp. Skyldigheten enligt artikel 5 ålägger varje medlemsland att bistå en medlem som blir utsatt för en attack ”på det sätt som medlemslandet anser nödvändigt, inklusive användning av militära maktmedel”. Således bestämmer varje medlemsland självständigt hur och i vilken omfattning landet deltar.

Artikel 5 gäller endast kollektivt försvar. Utöver detta hör krishantering och säkerhet som bygger på samarbete till Natos primära uppgifter.

Deltagandet i krishantering, främjandet av stabilitet och andra uppgifter inom Natos fredstida gemensamma försvar som inte omfattas av artikel 5 är frivilligt. 

Som medlem i Nato fortsätter Finland att delta i Natos krishanteringsverksamhet enligt eget övervägande. Som partnerland har Finland deltagit i Natos krishanteringsinsatser på västra Balkan, i Afghanistan och Irak. För närvarande deltar Finland i två av Natos krishanteringsinsatser. I KFOR-insatsen i Kosovo och NMI-insatsen i Irak.

Natos kapaciteter består av medlemsländernas nationella väpnade styrkor och kapaciteter. I enlighet med artikel 3 i Nordatlantiska fördraget ska varje medlemsland upprätthålla och utveckla kapaciteterna både individuellt och tillsammans för att avvärja angrepp.

Också som medlem i Nato behöver Finland en stark nationell försvarsförmåga. Finland ska själv besluta om principerna för genomförande av sitt försvar. Värnplikten och den höga försvarsviljan ska också i fortsättningen utgöra grundpelarna.

Som Natos medlemsland anpassas Finlands försvar till alliansens kollektiva försvar. Natoländerna ska utveckla sin militära samarbetsförmåga och delta i alliansens samtliga verksamhet med en insats som är skälig med tanke på landets storlek och ekonomiska kapacitet.

Som medlem i Nato deltar Finland i enlighet med artikel 5 i planeringen och genomförandet av det kollektiva försvaret. Finland anslutar sig till Natos operativa planer samt till de ledningsstrukturer och ledningssystem som dessa förutsätter. Finland deltar i större utsträckning i Natos övningsverksamhet, däribland övningar enligt artikel 5. Samarbetet i fråga om utbytet av luftlägesbild och marin lägesbild fördjupas, och Finland är också en del av Natos gemensamma luft- och missilförsvarssystem.

Finland sänder personal till Natos befäls- och truppstruktur, ämbetsverk samt till det internationella sekretariatet vid Natos högkvarter och till det internationella militära sekretariatet. Även i Finland riktas mer resurser till Nato-verksamhet.

Natos medlemsstater har fullständig självbestämmanderätt över vilken militär verksamhet, vilka baser eller vilken utrustning de tillåter på sitt territorium.

Ett Natomedlemskap innebär ett omfattande säkerhets- och försvarssamarbete samt ett gemensamt politiskt engagemang för alliansens målsättningar. Som medlem i Nato deltar Finland i full omfattning i alliansens planering, beredning och beslutsfattande och därmed också på detta forum kan påverka frågor som gäller den egna säkerhetsmiljön. 

Varje Natoland beslutar självt om beloppet och fördelningen av sina försvarsanslag. Finlands försvarsutgifter har fastställts i proportion till det finska försvarets behov. Som medlem i Nato förbinder sig Finland till ett mål, som innebär att försvarsanslagen ska uppgå till två procent av bruttonationalprodukten. För Finlands del uppfylls målet under de kommande åren när vi finansierar F-35- och Flottilj 2020-upphandlingarna. För att Finland ska kunna hålla sig på tvåprocentsnivån i slutet av 2020-talet krävs nya beslut och betydande tilläggsresurser. 

Direkta merkostnader av ett medlemskap i Nato uppkommer exempelvis av deltagande i finansieringen av Natos gemensamma budgetar och placering av personal i Natos militära befäls- och truppstruktur. Ett medlemskap medför dessutom kostnader för det nationella försvarssystemet, till exempel kostnader för utvecklande av ledningssystemen och anställning av mer personal. Att delta i uppgifter inom Natos kollektiva försvar, insatser och kapacitetsprojekt under fredstid medför också kostnader. 

Varje medlemsland ska också se till att de lagstiftningsmässiga förutsättningarna för att fungera som medlem uppfylls. Dessutom ska medlemslandet säkerställa att arrangemangen och praxis kring säkerhet och informationshantering är i sin ordning.

Ett finländskt Natomedlemskap ökar stabiliteten i Östersjöregionen och stärker säkerheten i hela Europa.

Ett finländskt Natomedlemskap stödjer alliansens försvar och förenklar planeringen av det i Östersjöregionen och Norden. Finland har en i förhållande till sin storlek mycket beaktansvärd försvarsmakt som utvecklats systematiskt i årtionden, ett kriståligt samhälle samt en internationellt sett mycket hög försvarsvilja. Finland stödjer Natos försvar i betydande grad.

Utbildningen av värnpliktiga utvecklas kontinuerligt som en del av utvecklandet av försvarsmaktens verksamhet. Grunderna för beväringsutbildningen och den frivilliga militärtjänsten för kvinnor ändras inte i och med Natomedlemskap.

Finland kommer inte heller i framtiden att sända beväringar på riskfyllda utländska uppdrag och inte heller kommendera reservister till sådana. Till Natouppgifter utanför Finland sänds endast avlönad personal och frivilliga reservister.

En värnpliktig som fullgör beväringstjänst eller deltar i en repetitionsövning kan, i enlighet med sitt uttryckliga samtycke kortvarigt förordnas till tjänstgöring utomlands. Inget uttryckligt samtycke krävs, om den värnpliktige deltar i sedvanlig fartygstjänstgöring utanför Finlands territorialvatten.

Frågan ska i och med Finlands medlemskap analyseras ur ett militärt ändamålsenlighetsperspektiv. Nya Natohögkvarter eller andra strukturer inrättas dock ganska sällan och inrättandet av sådana kräver en bred konsensus inom Nato. Dessutom har frågan betydande konsekvenser för resurserna för både det värdland där Nato är närvarande och de länder som sänder trupper.

Det är också viktigt att beakta att säkerhetsmiljön ständigt förändras och att det är bra att hålla kvar en viss flexibilitet. Finland har inte infört några nationella begränsningar för Natos verksamhet, såsom placeringen av baser på sitt territorium.

Som medlem i Nato förbinder sig Finland till Natos kärnvapenpolitik och kärnvapenavskräckning. Samtidigt stöder Finland även i fortsättningen icke-spridningsfördraget som främjar den internationella säkerheten och begränsar spridningen av kärnvapen. Finland arbetar också för att stärka icke-spridningens och icke-spridningsfördragets ställning.

Förenta staterna har placerat kärnvapen på baser i Europa. Kärnvapnen kontrolleras och övervakas av Förenta staterna. Arrangemanget kallas nuclear sharing och är förenligt med bestämmelserna i icke-spridningsfördraget.

Förenta staterna ser inget behov av att utvidga eller öka placeringen av kärnvapen i Europa, och Nato för inte heller diskussioner om placeringen av kärnvapen i något nytt medlemsland. Tröskeln för överföring av kärnvapen är mycket hög och alla säkerhetsarrangemang kring kärnvapen är extremt strikta. Kärnvapen används eller överförs inte vid Natos kärnvapenövningar.