Jan-Erik Enestam festtal vid Åbolands sjukhus 50-årsjubileum 16.11.2001

Ärade festpublik! För Åbolands sjukhus, liksom inom vården överlag, är det två frågor som överskuggar allt annat: För det första, hur kan vi erbjuda våra patienter bästa möjliga vård, och för det andra, hur skall denna goda vård finansieras.

Den som driver och leder ett sjukhus har alltså ständigt att göra med bägge dessa sidor: Vården och ekonomin. Till dessa frågor vill jag återkomma om en liten stund. Först tar jag mig friheten att göra en kort personlig tillbakablick.

För egen del kan jag konstatera att mitt första minne av Åbolands sjukhus inte gälde vården, utan i högsta grad ekonomin. År 1968 hade jag nämligen den goda turen att bli anställd som praktikant på sjukhusets ekonomiavdelning. Inom någon vecka hade jag avancerat till vikarie för kassörskan. Till mina uppgifter hörde då också bokföring för hand enligt, om jag minns rätt, dubbel amerikansk metod. Jag grep mig an detta grannlaga värv med stor iver, ehuru mina förkunskaper begränsade sig till en grundkurs i bokföring. Intensiva, ja stundtals panikartade studier av den ordinarie kassörskans bokföring blev min egentliga räddning. Vissa sidor i boföringsboken fick tydliga spår av större iver än kunskap, dock inte värre än att jag fick förnyat förtroende även sommaren 1969. Det var en lärorik och intressant erfarenhet.

Redan som vikarierande kassör fick jag alltså för egen del konstatera det som alla som någon gång arbetat på Åbolands sjukhus säkert skriver under: Utgående från de förutsättningar som finns, skapar vi tillsammans ett sjukhus där såväl vården som ekonomin är i trygga händer. Nu som då kan detta åstadkommas endast genom hårt arbete, enivs optimism och en orubblig tro på det vi gör.

Som förbundsordförande under några år fick jag flera gånger orsak att på nytt göra samma iakttagelse. Även om perspektivet vidgades med åren och uppgifterna, ledde det gång på gång till att den unge kassörsvikariens iakttagelser bekräftades, fastän ur nya synvinklar.

Mina damer och herrar!

Åbolands sjukhus behövs. Under de femtio år som gått har hälso- och sjukvården genomgått många och genomgripande förändringar. Samtidigt som hela vårdstrukturen förnyats, har naturligtvis också Åbolands sjukhus och dess roll i vårdsystemet förändrats. Också i framtiden kommer sjukhuset att ha orsak att ständigt på nytt definiera sin egen roll och förändra sig och sin verksamhet för att svara mot tidens krav. Det kommer alltid att finnas orsak att fråga: Vad är vi bra på redan nu, på vad kan vi bli ännu bättre, och vilket skall vårt bidrag vara till det ständigt pågående projektet att skapa en god vård för åbolänningarna, nu och i framtiden?

Men, och detta vill jag poängtera, det faktum att Åbolands sjukhus, liksom alla vårdenheter med självaktning, ständigt kritiskt granskar sin egen roll i helheten, och vid behov förnyar sin verksamhet och sina strukturer, är ingenting annat än ett friskhetstecken. Det att vi aktivt följer med strömningarna i tiden och drar slutsatser för egen del är ju en styrka, inte ett svaghetstecken! Den klara och konkreta strategi som formulerats för Åbolands sjukhus är ett starkt bevis på att sjukhuset har den nödvändiga beredskapen för att förändra och utveckla sig i enlighet med tidens krav.

En diskussion om våra vårdstrukturer håller just nu på att ta fart på riksplanet. Under den närmaste tiden kommer frågor angående sjukhusens och sjukvårdsdistriktens storlek och organisation, vårdkostnader per patient och per vårddygn, uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna och många andra liknande mer eller mindre byråkratiska aspekter att bli föremål för livlig diskussion i många sammanhang. Denna diskussion är nödvändig för att klarlägga vårdens villkor nu och framöver.

Samtidigt får vi inte glömma bort de grundläggande frågor som jag nämnde inledningsvis. All diskussion om vår offentliga sjuk- och hälsovård måste först som sist söka svar på dessa två frågor: Hur kan vi erbjuda våra patienter bästa möjliga vård? Och hur skall denna goda vård finansieras? Jag vill för egen del bara lyfta fram några synpunkter som jag upplevt som viktiga i detta sammanhang.

För det första dristar jag mig att ifrågasätta den blinda tro på stordriftens fördelar som tycks prägla många inlägg i diskussionen om vår offentliga hälso- och sjukvård i dag. Hittills har ingen lyckats lägga fram klara bevis för att ett jättestort sjukhus skulle fungera mer effektivt, utnyttja sina resurser bättre eller annars vara mer rationellt organiserat än ett mindre. Tvärtom visar statistiken för Egentliga Finlands sjukvårdsdistrikt att Åbolands sjukhus klarar sig ypperligt i konkurrensen med distriktets övriga enheter. Detta gäller såväl kostnader för enskilda ingrepp som vårddygnspris och flera andra effektivitetsmätare. I den mån man kan se något samband mellan enhetens storlek och vårdkostnaderna, är det snarast så att de största enheterna också tenderar att vara dyrast, eller om man så vill, minst kostnadseffektiva.

När det sedan gäller patientens subjektiva upplevelse av sjukhusvistelsen, tror jag inte att jag hugger i sten om jag påstår att de flesta av oss upplever en vistelse på ett mindre sjukhus som mer angenäm - eller mindre oangenäm - , mer mänsklig och mindre skrämmande, än på en större enhet. Kort sagt, den subjektiva vårdkvaliteten är vanligen högre inom enheter med mänskliga mått. För många patientgrupper är just denna subjektiva upplevelse av vistelsen på sjukhuset en central del av vårdens kvalitet. Likaså är det ett välkänt faktum att patientens personliga välbefinnande i många fall, även i den somatiska vården, har stor betydelse för tillfrisknandet.

I två färska undersökningar har språket, närmare bestämt modersmålet, lyfts fram som en viktig kvalitetsfaktor i vården. Margita Lukkarinen visar på detta faktum i sin utredning för Social- och hälsovårdsministeriet, liksom även Christel Roberts i sin utredning för Finlands kommunförbund.

Traditionellt har vi vant oss vid att se service på modersmålet främst som en juridisk och politisk rättighet, som i praktiken förverkligas mer eller mindre effektivt i offentlig förvaltning och serviceproduktion, bland annat i vården. Jag vågar påstå att detta synsätt är alltför begränsat och också föråldrat. Liksom inom andra områden, är det också inom vården viktigt att vi i dag kan vidga perspektivet och se språkfrågan också från kundens, det vill säga patientens, synvinkel. I detta perspektiv är vård på modersmålet inte enbart en teoretisk rättighet. Vård på modersmålet är också, och framför allt, en betydande del av den vårdkvalitet vi som patienter upplever under vår sjukhusvistelse eller vårt besök på polikliniken eller hälsovårdscentralen.

När det gäller Åbolands sjukhus, kan vi i dag konstatera att den viktiga kvalitetsfaktorn vård på modersmålet kan erbjudas bägge språkgrupperna på lika villkor. Vård på patientens modersmål är också en högt prioriterad del av sjukhusets strategi. En viktig förutsättning för att detta mål skall kunna uppnås också i framtiden är att sjukhuset fortsättningsvis har en egen förvaltning och ett eget förtroendeorgan. Likaså är det viktigt att sjukhusets förvaltningsspråk också i fortsättningen är svenska.

Bästa festpublik!

Åbolands sjukhus har en klar verksamhetsnisch. Jag är övertygad om att de strategiska val sjukhusets ledning gjort kommer att visa sig riktiga: Att erbjuda befolkningen i Åboland specialsjukvård av hög kvalitet inom de vanligaste specialiteterna, på patientens modersmål och till skälig kostnad. Härmed tror jag också att vi på ett allmänt plan har svaret på vår första fråga: Vad gäller Åbolands sjukhus är det just detta som är god vård.

Så ska vi ha't, men var ska vi ta't? I den aktuella diskussionen om den offentliga sektorns framtid är finansieringen av vården kanske den fråga som vållar de största bekymren. Många tycks redan ha slängt yxan i sjön när det gäller de framtida möjligheterna att erbjuda en god hälso- och sjukvård på rättvisa grunder inom det offentligas ram.

I ärlighetens namn vill jag därför börja med att konstatera det självklara: Det kommer inte att bli lätt. Ändå tror jag att vårt välfärdssamhälle kommer att kunna klara av också denna utmaning. Jag vill kort förklara varför.

Som den obotliga optimist jag är, har jag tagit för vana att försöka se möjligheter också i fenomen som i och för sig inte är speciellt positiva eller ens önskvärda. Detta gäller också den sjunkande nativiteten och den förändring i åldersstrukturen som den medför.

Då årskullarna generellt sett blir mindre, kommer också volymen inom dagvård och utbildning som helhet att minska. I den mån dessa sektorer i framtiden kräver tilläggsresurser, kommer det därför - återigen på ett mycket allmänt plan - att vara fråga om kvalitativa satsningar snarare än kvantitativa. Relativt sett kommer alltså kostnadstrycket på barn- och bildningssektorerna att minska, vilket torde skapa tilläggsutrymme för satsningar på hälso- och sjukvård.

I takt med att vården utvecklas, lever vi finländare också allt längre. Vi hör ofta sägas att detta kommer att leda till ett ökat vårdbehov och därmed ett växande kostnadstryck på den offentliga vården. Jag skulle inte utan vidare vara beredd att skriva under ett sådant påstående. Nämligen, orsaken till att vi lever längre är ju faktiskt att vi också är allt friskare, och att hälsan består i allt högre ålder.

Med dessa ord vill jag framföra mina varmaste gratulationer till en synnerligen vital 50-åring, och tillönska Åbolands sjukhus all lycka och välgång för det kommande halvseklet!

Tillbaka till rubrikerna