6.2.2002 försvarsminister Jan-Erik Enestams anförande vid Finlandsintitutes seminarium i Stockholm under

Herr Ordförande Bäste broder Björn Mina Damer och Herrar Jag vill börja med att tacka arrangörerna för detta seminarium för möjligheten att få medverka.

Jag har själv vid flere tillfällen påtalat vikten av att även försvars- och säkerhetspolitiska frågor debatteras i offentligheten och deltar därför naturligtvis även gärna själv i denna debatt. Speciellt viktig är diskussionen då ingångsvärdena för ens egna bedömningar är stadda i förändring. Jag kan knappast bli beskylld för överdrift när jag påstår att så är fallet för tillfället.



Efter en relativt lång period av stabila, för att inte säga statiska, förhållanden under det kalla krigets dagar har det mesta i vår omgivning under det senaste årtiondet plötsligt förändrats. Ingenting talar heller för att denna utveckling nu skulle tendera att avstanna.

När man granskar utformandet av Finlands säkerhetspolitik och utsikterna och alternativen för framtiden bör man vara medveten om vad som hänt under de senaste årtiondena. Jag har inte för avsikt att ge en lektion i finsk efterkrigstida historia men några observationer kan dock vara på sin plats.

Det har ofta sagts att Finland valde sin väg i folkomröstningen om medlemskap i Europeiska Unionen år 1994. Detta påstående kan med fog sägas utgöra en undervärdering av både ledande finska politiker och rentav finska folket.

Under hela efterkrigstiden har Finland konsekvent, i den mån det varit möjligt med hänsyn till våra relationer till Ryssland, strävat till att knyta allt närmare ekonomiska, kulturella och politiska band med Väst-Europa. Denna röda, inte alltid lika synliga, tråd i finsk utrikes- och säkerhetspolitik har alltså en historia som påbörjades något tidigare än år 1994.

Under 1950-inleddes utvecklingen försiktigt med att ett närmande till de övriga nordiska länderna skedde. På 1950-talet var Sverige och de övriga nordiska länderna det Väst-Europa som vi strävade till att bli en del av.

Som ett militärt alliansfritt land var Sverige en speciellt viktig och mera problemfri samarbetspartner än Norge och Danmark, för att nu inte tala om Central - Europeiska NATO-länder. Så småningom kunde detta manifesteras i ett finskt medlemskap i nordiska rådet (1955), där dessutom säkerhetspolitiska frågor började behandlas först på 1990-talet.



På 1960-talet var det dags att trygga de handelspolitiska intressena och Finland slöt ett separat avtal med EFTA , FINEFTA, som garanterade våra produkter samma behandling på den västeuropeiska marknaden som våra konkurrenter, inte minst Sverige, åtnjöt. Ett finskt EFTA-medlemskap ansågs dock inte vara inom möjligheternas gräns.

På -70 talet var vi mogna för ett frihandelsavtal med EEC, något som senare visade sig ha stor betydelse för den relativt snabba utveckling från ett agrarsamhälle via ett industrisamhälle till dagens informationssamhälle. Dessutom bidrog Finland aktivt till den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensens tillkomst.

Under 80-talet fortsatte utvecklingen i Finland på den tidigare antagna kursen, som en balansgång mellan relationerna till Sovjetunionen och väst.

Även det i många sammanhang behandlade, debatterade och även feltolkade avtalet med Sovjetunionen om vänskap, samarbete och bistånd var fortfarande i kraft och påverkade även i praktiken Finlands säkerhetspolitik, inte minst gällande våra förhållanden till det då ännu tudelade Tyskland. I samband med de stora förändringar som skedde i brytningen mellan 80- och 90- talet upphävde Finland de militära artiklarna i fredsfördraget från år 1948 och t.o.m. VSB-pakten sades upp och ersattes år 1992 av ett samarbetsavtal av mera traditionell karaktär.

Finlands medlemskap i Europarådet år 1989 befäste slutligen vår ideologiska orientering mot Västeuropa och dess grundvärderingar.

Först efter allt detta kom alltså beslutet om medlemskap i EU, som en naturlig fortsättning på en nära 50 år lång utveckling och inte som ett plötsligt infall av Finland att orientera sig i riktning mot sin enda naturliga referensgrupp, Väst-Europa. För finländarna var beslutet om EU-medlemskap också långt mer en säkerhetspolitisk fråga än för svenskarna.

Med denna historiska överblick vill jag påvisa att Finland även under de striktaste krav på neutralitet systematiskt strävade till att integrera sig i västerled, först genom nordiskt samarbete och sedan genom EFTA och EU.

Frågan lyder: Vilken väg skall Finland nu välja och vad inverkar på valet?

De faktorer som mest inverkar på hur Finland bör utforma sin säkerhetspolitik inom den förutsägbara framtiden, en tidsrymd som för övrigt på sistone har haft en tendens att krympa, är å ena sidan utvecklingen av och å andra sidan vårt förhållande till Ryssland, EU och NATO.

Så som utvecklingen i Ryssland nu ser ut fortsätter orienteringen mot samarbete med Västvärlden, speciellt med EU men också, efter 11. september, med NATO. Putins administration har insett att stabila förhållanden är en förutsättning för ekonomiskt uppsving. Det verkar som om man har gått in för att koordinera den politiska linjen med de ekonomiska realiteterna.

De tragiska händelserna i september avlägsnade åtminstone en del psykologiska hinder. Västvärlden insåg att man behöver Ryssland i den gemensamma kampen mot terrorism.

Trots att vi inte kan vara säkra på vilken riktning utvecklingen i Ryssland på lång sikt går, finns för närvarande inga politiska signaler som skulle tyda på att Ryssland inte skulle mena allvar i sin strävan till samarbete.

Rysslands inställning till utvidgningen av EU och NATO förefaller även, i första hand, vara präglad av realism. I enlighet med vad president Putin sade när han besökte Finland i september i fjol kommer Ryssland inte att motsätta sig de baltiska staternas NATO-medlemskap även om man tycker att det är helt onödigt. En annan sak är sedan att godkännandet kan ha en prislapp, men det får tiden utvisa.

Trots att NATO:s formellt viktigaste uppgift fortfarande gäller §5, det gemensamma försvaret, har alliansen riktat in sig allt mer på krishantering. I framtiden kan bekämpning av terrorism bli en uppgift också för NATO. Man diskuterar även en förändring av alliansens organisation, trots att den förra revideringen inte i sin helhet ännu är verkställd.

Man kan med fog påstå att NATO inte idag och speciellt inte i framtiden är den samma organisation som grundades efter andra världskriget för att dels lösa frågan om Tysklands militära integrering i Europa och dels fungera som motvikt mot det av Sovjetunionen ledda östblocket. Krishantering och antiterrorverksamhet kommer att stå högt på dagordningen i ett framtida NATO.

Detta har naturligtvis konsekvenser även för hur PfP och EAPC ramverket utvecklas. Detta skulle vara värt en alldeles separat betraktelse.

En ytterligare utvidgning av EU har redan förberetts under en längre tid och ett speciellt organ har tillsatts för att komma med förslag gällande Unionens framtid.

Om EU ytterligare utvecklas i riktning mot en förbundsstat eller inte är för tidigt att säga men medlemsantalet kommer att ökas och besluten om vidare utveckling skulle naturligtvis vara lättare att fatta före en utvidgning än efteråt.

Det är alltså ingen överdrift att säga att samtliga de faktorer som mest inverkar på Finlands internationella ställning är mitt inne i en period av betydande förändring.

Det har redan vid flere olika tillfällen konstaterats att EU:s och NATO:s medlemsländer inom de närmaste tio åren allt mer, som en följd av utvidgningen, kommer att vara desamma. De nuvarande "EU-fyrornas" roll kommer att te sig alltmer speciell i detta sammanhang. Så som det nu ser ut hamnar vi inom en överskådlig framtid i en situation där, förutom EU-fyrorna och Schweiz, endast Ryssland, Ukraina och Vitryssland är de Europeiska stater som inte är medlemmar i NATO.

Hur utformas då NATO respektive EU:s roll i framtiden? Hur fördelas rollerna mellan dessa två organisationer som ursprungligen har olika funktioner och syften med sin verksamhet men i framtiden till största delen har samma medlemskår?

Om EU i framtiden främst sköter frågor rörande den politiska och ekonomiska integrationen och NATO koncentrerar sig på säkerhetspolitik skulle situationen vara förhållandevis klar även ur finsk synpunkt: Vill vi vara med om att på ett djupare sätt påverka den säkerhetspolitiska mosaiken i Europa, borde vi bli NATO-medlemmar.

Så enkelt är det ju dock inte. EU har ambitioner även på det militära området, NATO är en i hög grad politisk organisation och samtliga berörda länder innehar inte dubbelmedlemskap.

Det finns en möjlighet att rollfördelningen mellan EU och NATO klarnar men det kan också gå så att parallelliteten i verksamheten ökar. Om EU och NATO i fortsättningen utvecklar parallella verksamheter inom det militära och säkerhetspolitiska området kan det tänka sig att Finland enbart genom EU-medlemskap tillräckligt starkt kan påverka Europas säkerhetspolitiska framtid.

Hur dessa organisationer internt utvecklas är heller inte säkert.

Sverige och Finland har traditionellt varit bundna till varandra i såväl kulturellt, ekonomiskt såväl som säkerhetspolitiskt avseende. Vi har lärt oss att likartade lösningar och ett liknande agerande är det bästa alternativet för båda parterna. Ännu gällande EU-medlemskap fungerade denna princip, men gällande EMU var besluten, eller i varje fall tidtabellen, olika

Även våra förhållanden till NATO har ofta avvägts ur perspektivet av gemensamma intressen. Det har ansetts att Sverige och Finland, gällande medlemskap, bör fatta ett likalydande och samtidigt beslut, oberoende av innehållet. Jag har understrukit att frågan om ett svenskt NATO-medlemskap för oss är av större betydelse än vad gäller de baltiska länderna.

Det är väl också troligen så att ett alliansfritt Finland som granne till NATO-Sverige inte är en realistisk tanke. Däremot skulle jag inte se det som omöjligt att ett alliansfritt Sverige skulle vara granne till NATO - Finland, i likhet med att ett EMU Finland är granne till ett Sverige utanför EMU.

I denna ständigt föränderliga värld bör vi alltså nu sträva till att på ett tillförlitligt sätt förutse framtiden och utmåla, om inte en enda, så i alla fall ett antal alternativa sätt att agera. Ett av de mest otacksamma uppdrag som har funnits har varit att förutse framtiden fr.o.m. slutet av 1980-talet. Denna uppgift har inte blivit avsevärt lättare med tiden.

Jag har i olika sammanhang betonat att EU:s hårda kärna på längre sikt utgörs av de länder som hör till både NATO och EMU. För oss är det viktigt att delta på alla områden i ett allt tätare europeiskt samarbete. Speciellt gärna skulle vi göra detta tillsammans med Sverige. Det skulle dock inte vara klokt att koppla för oss viktiga beslut enbart vid Sveriges agerande.



I skenet av detta, och med beaktande av den tidigare omtalade röda tråden i finsk utrikes- och säkerhetspolitik, skulle ett finskt NATO-medlemskap inte nödvändigtvis vara särskilt dramatiskt.

Tvärtom - det kunde utgöra en följdriktig fortsättning på den linje som Finland följt under de senaste 50 åren.

Det återstår att se om det år 2004, då följande säkerhetspolitiska redogörelse enligt planerna avges, finns orsak och beredskap att ompröva vårt förhållande till NATO.

Tillbaka till rubrikerna